champagne vs. havregrynsgröt

Alla är ju bekanta med ordet kärlek och det man upplever vara känslan, eller, att vara kär..
Det snurrar ganska lätt till saker i huvudet, iallfall på mig och jag utgår från att jag inte är ensam?

Det som borde vara så enkelt, är oftast ganska rörigt och hur vet man vad som är vad??!!                                            
Är man kär, förälskad, attraherad?
Älskar man någon eller är ordet älska ibland en sammansättning av
en hel rad andra saker som egentligen inte ens har med äkta kärlek att göra!
Det besudlas ofta med en hel rad andra känslor som svartsjuka, rätt el fel, miljö, tidpunkter etc..
Hur stor möjlighet har man egentligen att välja och kontrollera, när hjärtat sagt sitt.

Vilken typ av kärlek är det som får en att tappa hjärnan o göra dom mest knäppa saker..
Jag är rätt duktig på att ofta vara helt styrd av känslan och den andra hjärnhalvan som borde prata vett med mig verkar helt gå i ide eller stänger ner totalt?! 
Den kommer tillbaka en stund när baksmällan tar vid, för att sedan åter lämna mig när det är dags igen och  när jag som mest behöver den.. Inte fan skriker den att nej nej det här e inte bra, skärp dig! perfekt samarbete! Hoppet verkar verkligenvara det sista som lämnar.

Så varför kan man inte välja den man blir kär i? Den där killen som är så bra på alla sätt, snygg, snäll, trygg, rolig etc och som skulle ge dig all kärlek du behöver?
Vad är det som avgör?
Även när man redan i förväg vet att konsekvenserna blir mindre kul, när heartake med godis tårar o kärleksfilmer är ett faktum.. så ta mig fan ska man ändå dit!  Kloka ord från kloka vänner och varningssignaler som tjuter o blinkar rött i bakhuvudet betyder ingenting..
Mr right på pappret, som skulle vara sååå bra för dig, varför är det så satans svårt att bli kär i honom?!

Vad är det för kickar man söker o som gör att man fylls av underbara känslor som gör att dom helt tar överhand.
Om man ständigt dras till dom, även om man vet att det inte är "rätt", är det nästan som ett drogmissbruk?
Vissa klarar ju uppenbarligen av att vara mer förnuftiga, vissa tänker inte alls.

Kärlek är enligt mig nästan omöjligt att beskriva i ord. Upplevelsen varierar från person till person och det är så många faktorer som spelar in. Alla ser på det på olika sätt och har sitt bagage o sina preferenser.
Även fast alla vet vad ordet kärlek "är" verkar det finnas oändliga resonemang kring det..
Det är också en himlans massa olika typer av kärlekar, med helt olika innebörd, och för varje ny kärlek ändras det.

Enligt proffsen finns det två typer av kategorier..
Eros- kallas den kärlek som bygger på sexuell attraktion (där komponenter som åtrå förbindelse o förtroende spelar in). 
Detta mina damer o herrar är Den kärlek som iaf för mig ställer till mest trubbel o förvirring!!
Agape- kallas den kärlek där man "endast k'änner en djup uppskattning av någon varelse. typ föräldrar o vänner, no sex..

Enligt svenska akademins ordbok betyder kärlek  "en "stark känsla" böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång, glädje och tillfredställelse av att befinna sig i denna persons näreht och göra honom eller henne tillags, innerlig tillgivenhet"

Eh ok!! jag köper detta, och den kärlek jag känner till min mamma stämmer i allra högsat grad in på detta, skulle offra min högra arm och allt jag är för henne utan att blinka..
Men hur ofta är det egentligen såhär när vi kommer till den där satans eros kärleken, om vi ska vara ärliga och ransaka oss själva lite..!?
Inte lika vanlig! tror jag..

Vad jag syftar på är alla de många olika motsridiga känslor och egenskaper vi alla bär på, mer el mindre.
Såna som inte alltid går att styra..
Svartsjuka, ägandebegär, oro, rädsla, bekräftelsebehov, ovilja att vara ensam och det faktum att vi egentligen är ganska egoistiska varelser, när det väl kommer till kritan..

Vi vill gärna älska o bli älskade, men hur lätt är det att älska gränslöst utan egen vinning o helt oegoistiskt?
Det är klart man gör fina saker och är generös med den man tycker om/"älskar",  men då har man fortfarande själv något att vinna på det.
Den lyckan, bekräftelsen, uppskattningen och kärleken du ger till någon annan kommer ju tillbaka till dig själv och får dig att må bra!. 
Hur ofta vi kan och vill vi egentligen, när man är dödskär, att föremålet för ens kärlek  "verkligen bara ska vara lycklig" no matter what..? Även om det är med superheta kollegan på jobbet, och inte du.. om du inte får vara föremålet för hans/hennes kärlek..?

Kan eros kärlek vara livslång? kan den hålla el är den högst flyktig? för enligt ovan så övergår det väl snarare till den andra kärlekstypen om man  lyckas hitta en vänskap efter att "kärleken" tagit slut, eller? då är det ju lite lättare att vara så där hjärtligt glad för den andras skull om man själv har gått vidare o hittat en ny eros.
Man kanske borde kalla eros kärleken för något annat om man ska gå efter svenska akademins ordbok, kan jag känna iaf..

Agapekärleken köper jag rakt av.. där är man inte utelämnad o sårbar på samma sätt och man styrs inte av lustar i lika stor grad..
Eros däremot, den jäkeln strular till det o har förvridit min hjärna både en och flera gånger.. jag är en riktig sucker för krångliga erosar, kontroll? not so much tror jag..

Hur många "mr bigs" kan man egentligen fylla sitt liv med.. vad är det som inte står rätt till i mitt huvud?
Papparelationen känns för uttjatad och hur mkt mitt förnuft än talar om för mig och hur intellegent jag än kan vara i både mina egna o andras kärleksrelationer, så är det något som är helt okontrollerbart känslomässigt..

En god vän till mig av manligt kön sa en gång att, att vara kär bara handlar om psykologiskt under eller överläge. När man väl ska hitta en kärlek som kan bstå så får man själv bestämma sig o träffa någon som är i ett psykoligisk underläge i förhållande till dig själv, allstå mer kär och skulle göra vad som helst för dig. Det du missar är den där galna passionen och kär känslan men man ist kan bygga en relation som håller, är trygg och bra, där man har lika värderingar kan kompromissa och är lyckliga ihop. Det blir inte allt detta strul i ditt huvud som eroskärlekn för med sig. Så länge du själv är den som är mest kär o jagar dom här förälskelserna kan du alltid bli lämnad och styrs av andra impulser än dom som gör dig harmonisk o genuint lycklig..

Jaha ja det känns ju kul, hur ska jag kunna leva utan dom!?
Jag är en sucker för den där magiska kemin som dyker upp med högst få, när jag stöter på den är jag fast oavsett konsekvenser och allt runtomkring. Det är just magiskt och slår allt, varför kan inte detta slå om och sen övergå till något lugnt o tryggt? är det omöjligt att hitta någon som både väcker allt detta men som också fungerar att leva o vara med till vardags.. Eller är det just det som gör det magiskt. att det någonstans är ouppnårligt?

Så vad är det som påverkar dessa val?
Vissa hävdar att det är vissa lukter som påverkar en, att man blir kär i en viss person pga att hennes el hans doft stämmer överens med en själv rent kemiskt.

Andra hävdar att vi blir kära i vissa personer för att dom påminner om vissa saker i vårat undermedvetna, det kan vara dofter, miner, röst, rörelsemönster, detaljer o minnen från vår barndom etc. När vi träffar någon som väcker dessa kärleksminnen till liv blir vi kära och attraherade. därför kan vi ju högst sannolikt fastna för någon som vi vet inte alls är rätt för oss och kanske inte ens "tycker om"

Rent fysiskt o sätter det ju igång en hel del kemiska processer i vår kropp när vi blir kära. Enligt folk som kan detta.
 En rad hormoner avges (hjärnans kemiska kommunikationssubstans) Som tex Fenyletyklamin (Pea, vilket anses likna amfetamin och tillhör gruppen ectasy) samt dopmin och nuradrenelin. Dessa är de som lever omkring i förälskningsstadiet, alltså den inpulsiva kärleken. I efterhand är det serotonin och endorfin som tar över och står för känslan av trygghet i den passiva kärleken..
Allt detta orsakar ju en rad reaktioner i kroppen vid tillfällen av fysisk kontakt med personen i fråga el genom att bara tänka se honom /henne el befinna sig i detta rus..

Dom personer som ständigt jagar o drar sig till dessa förälskelser är dom mer beroenda av den här kickkänslan och amfetamin ruset det ger att känna på detta sätt? och sen har svårare att finna sig tillrätta o vara lugna o tillfredställda i en relation när det första förälskelse ruset lägger sig? Är det dom som också skulle ha lättare att hamna i missbruk?
Såklart är det inte bara så enkelt. Massa andra faktorer spelar ju såklart in. En härlig kombination är ju ofta att också att man inte vågar gå in i en relation av en eller ennan orsak, man blir ju fruktansvärt sårbar. Att då vara förälskad i någon på avstånd, som är "omöjlig"eller som inte är kär i en tillbaka gör ju att man är safe, man kan leva ut förälskelsen i fantasin och behöver inta ta ansvar för något. Likaså när man ständigt söker sig till förälskelser och så flippar man när det ska övergå till något mer allvarligt och lämnar det första amfetaminstadiet.. Det finns ju alltid 100 anledningar man kan skylla på inför sig själv och till andra, men hur är det egentligen?

Ja jag vet i fan blir inte klokare för tillfället..
Men olycklig kärlek gör mig iaf väldigt kreativ och får mig att skriva musik och lycklig kärlek gör mig oslagbar och glad, så bring it on vilken kärlek det än må vara!;)